Textmassan i boken SVENSK MAFFIA, av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson, tar verkligen plats – 387 sidor! Boken är fylld av detaljerade faktauppgifter och bilder som vävts ihop med ett skönlitterärt språk.
Boken inleder med en översikt av den organiserade brottsligheten, dess utveckling och spridning i Sverige. Sedan följer en uttömmande beskrivning av brottsorganisationerna, de mäktigaste först (Hells Angels, Bandidos, …) och avslutar med de minsta (…, Uppsalamaffian). Läsaren ges en mörk och dyster bild av svensk rättvisa, men så avslutas boken med en positiv utveckling - torpeden som blev snäll. Kanske finns det hopp? Boken är skriven som ett utdraget reportage som beskriver miljöer, personer, känslor och scener som varvas med ingående faktauppgifter. Man får insyn i hur de kriminella grupperna är organiserade, vilka värderingar de har, konflikter och vilka ledarna är som styr organisationerna. Läsaren inser snabbt att det inte rör sig om någon påhittad historia, då journalisterna hänvisar till namngivna intervjuer med poliser, kriminella och deras offer med flera, som sedan har smälts in i reportaget.
Om motsvarande mängd faktauppgifter istället hade presenterats som i traditionell facklitteratur, hade inte många orkat läsa igenom boken på en vecka, boken hade nog blivit ett bra sömnpiller. Men så är inte fallet, istället lever man sig in i den skrämmande brottsutvecklingen som skett de senaste decennierna i Sverige. Boken ger förutom en gedigen faktaredogörelse också en känslomässig upplevelse av hur den organiserade brottsligheten fungerar i Sverige.
Läsaren får en mer genomträngande analys av den organiserade brottsligheten än vad ett tidningsreportage kan förmedla. Dessutom är journalisterna inte heller bundna av tidningens policy, vilket i jämförelse med en kvällstidning ger en högre trovärdighet. Det stora antalet referenser i bokformen ger också en ökad trovärdighet. Men vilken myndighet granskar egentligen boken? Ingen? Böcker står åtminstone inte nämnda i de etiska regler som gäller för press, radio och tv. Detta skulle också kunna förklara varför författarna törs vara så pass generösa med namn och bilder i boken. Dock är det tveksamt om boken får samma spridning som en tidningsartikel. Det krävs en del av läsaren för att orka läsa igenom hela boken jämfört med en tidningsartikel.
Boken är knappast en skönlitterär roman! Inte heller är det fråga om typisk facklitteratur. Boken tillhör istället kategorin New Journalism – ett uttryck som myntades 1973. Det var då Tom Wolfe förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare. Några exempel på berättartekniker är: scen-för-scen-teknik; utnyttja dialoger; noggranna vardagliga detaljer; händelser; beskriva människors utseende och beteende samt att växla berättarperspektiv. Dessa tekniker känns igen i boken, fast till skillnad mot ett tidningsreportage är det journalistik som tar mycket större plats …
3 kommentarer:
Johan,
Du beskriver på ett ypperligt sätt kärnan inom genren "new journalism". helt klart blir ju resultatet att en komplicerad verklighet kan göras mer tillgänglig, att medborgarna kan ta till sig fakta och erfaranheter som de aldrig annars hade tillgodogjort sig och att detta måste ses som ett verktyg i demokratins tjänst. Eller?
Finns det också något tragiskt i att vi läsare inte längre orkar igenom viktiga texter och information som inte är "tillrättalagd" och paketerad i ett aptitligt fodral?
Själv är jag oerhört fascinerad av den här formen av journalistik. Bland böckerna på den lista ni hade att välja bland, finns några av mina främsta läsupplevelser som också har skakt om mig rejält som människa. Och jag kan inte se hur man kan uppnå det på annat vis.
/Mia
Hej hej
Kul att läsa ditt inlägg, jag har själv läst samma bok och håller med i du säger. Visst kan man tro att boken skulle bli långtråkig med all den fakta som radas upp från början till slut, men inte då. Det är trots allt ett så härligt flyt i texten så man får en känsla av det skönlitterära.
Jag tyckte också att boken var så ärlig då den ger alla olika parter plats, de skildrar verkligheten från olika perspektiv, lagligt som olagligt...mycket läsvärd.
vettigt inlägg...lycka till i fortsättningen
Den bok du valde verkar vara mycket spännande och intressant. Jag har själv inte läst boken, men av det du skriver väcks mitt intresse. Det som skapar trovärdighet för boken är helt klart journalisternas hänvisning till namngivna interjvuer med poliser, kriminella etc. Det är ju verkligen smart av författarna att presentera fakta på ett icke-traditionellt sätt, för att inte trötta ut läsaren. Intressant att du också skriver om den myndighet som granskar boken och att det etiska reglerna för press, radio och tv inte gäller för böcker.
Bra jobbat!!!
Skicka en kommentar