Textmassan i boken SVENSK MAFFIA, av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson, tar verkligen plats – 387 sidor! Boken är fylld av detaljerade faktauppgifter och bilder som vävts ihop med ett skönlitterärt språk.

Boken inleder med en översikt av den organiserade brottsligheten, dess utveckling och spridning i Sverige. Sedan följer en uttömmande beskrivning av brottsorganisationerna, de mäktigaste först (Hells Angels, Bandidos, …) och avslutar med de minsta (…, Uppsalamaffian). Läsaren ges en mörk och dyster bild av svensk rättvisa, men så avslutas boken med en positiv utveckling - torpeden som blev snäll. Kanske finns det hopp? Boken är skriven som ett utdraget reportage som beskriver miljöer, personer, känslor och scener som varvas med ingående faktauppgifter. Man får insyn i hur de kriminella grupperna är organiserade, vilka värderingar de har, konflikter och vilka ledarna är som styr organisationerna. Läsaren inser snabbt att det inte rör sig om någon påhittad historia, då journalisterna hänvisar till namngivna intervjuer med poliser, kriminella och deras offer med flera, som sedan har smälts in i reportaget.

Om motsvarande mängd faktauppgifter istället hade presenterats som i traditionell facklitteratur, hade inte många orkat läsa igenom boken på en vecka, boken hade nog blivit ett bra sömnpiller. Men så är inte fallet, istället lever man sig in i den skrämmande brottsutvecklingen som skett de senaste decennierna i Sverige. Boken ger förutom en gedigen faktaredogörelse också en känslomässig upplevelse av hur den organiserade brottsligheten fungerar i Sverige.

Läsaren får en mer genomträngande analys av den organiserade brottsligheten än vad ett tidningsreportage kan förmedla. Dessutom är journalisterna inte heller bundna av tidningens policy, vilket i jämförelse med en kvällstidning ger en högre trovärdighet. Det stora antalet referenser i bokformen ger också en ökad trovärdighet. Men vilken myndighet granskar egentligen boken? Ingen? Böcker står åtminstone inte nämnda i de etiska regler som gäller för press, radio och tv. Detta skulle också kunna förklara varför författarna törs vara så pass generösa med namn och bilder i boken. Dock är det tveksamt om boken får samma spridning som en tidningsartikel. Det krävs en del av läsaren för att orka läsa igenom hela boken jämfört med en tidningsartikel.

Boken är knappast en skönlitterär roman! Inte heller är det fråga om typisk facklitteratur. Boken tillhör istället kategorin New Journalism – ett uttryck som myntades 1973. Det var då Tom Wolfe förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare. Några exempel på berättartekniker är: scen-för-scen-teknik; utnyttja dialoger; noggranna vardagliga detaljer; händelser; beskriva människors utseende och beteende samt att växla berättarperspektiv. Dessa tekniker känns igen i boken, fast till skillnad mot ett tidningsreportage är det journalistik som tar mycket större plats …